Svett och blod, en del av livet för mig som utan erfarenhet provar att renovera en timmerstuga i skogen. Jag har trampat på spik, sågat mig i knät, ramlat ner från stegen, mosat tummen med hammaren och även tappat en pensel fylld med färg rakt i ansiktet.
Ärren på min kropp bär jag med stolthet, de är ett bevis på att jag provat, misslyckats och förhoppningsvist lärt mig.
Jag var på riktigt nervös när jag klev in på bygghandeln i Sollefteå. Helvete va vilse jag kände mig. Irrade runt där ett bra tag bland hyllorna och försökte se ut som att jag hade koll på läget. Det var samma känsla som när jag vid 16 års ålder var på väg att förlora oskulden, jag visste vad jag ville, men hade fan ingen aning om vad jag höll på med.
Jag tog mod till mig:
”Hej, jag renoverar min timmerstuga och ska bygga ny trossbotten. Jag är helt ny på det här, vad behöver jag?”
Kan man inte något, våga be om hjälp.
En timme senare bar jag in det nya virket i stugan, regnet öste ner och jag har nog aldrig känt mig manligare. Första gången i hela mitt liv jag handlat eget virke och även första gången jag någonsin kört med släp.
Stugan är som en enda byggarbetsplats, golvet täckt med sågspån. Min alldeles egna lekplats där jag fritt får experimentera och prova mig fram.
Om du faktiskt provar och du misslyckas, det värsta som kan hända är att du bara är tillbaka där du var innan du provade. Så egentligen har du inget att förlora.
Träflisorna som ätit sig in i händerna får sitta kvar, de är för många.
Här om dan provade jag t.o.m att äta banan. Om du känner mig väl vet du hur stort det här är. Det gick bra och jag är glad att jag provade. Tack för pepp och stöd Amanda!
Ett barn som försöker lära sig att gå ramlar och slår sig hundratals gånger. Inte en enda gång stannar det barnet upp och tänker:
”Nä, det här med att gå är nog inte riktigt min grej, jag skiter i det.”
Även om det fortfarande ligger en meter snö på marken tittar våren fram. Bäcken har äntligen börjat porla och närmaste grannen Lena varnade om att björnen vaknat nu.
Nu vill jag ha din åsikt, vad är din syn på misslyckande? Kommentera 🙂
6 thoughts on “Att misslyckas”
Kan man egentligen misslyckas? Man kan ju ha ett mål (som man aldrig vet om man når, för vad som helst kan hända), men då får man ju vara jävligt säker på att det är det där man vill – målet alltså. Hur hur vet man vad man vill? Det mesta är väl egentligen en chansning? Man kollar om man vill och vill man så blir det rätt, det som händer… Och om det inte blir som man tänkt, så är det kanske något annat som är “rätt”, om det nu finns något “rätt”…
Misslyckas är kanske att aldrig prova.
Väldigt sanna ord Elin, att aldrig prova är verkligen att misslyckas. Resan dit oavsett resultatet är ju vad som gör livet spännande.
Om vi skulle sitta inne på ett facit för hur livet kommer att se ut är jag övertygad om att vi alla skulle hamna i depression. Det är vad vi inte vet som driver oss och håller oss nyfikna.
Om man aldrig har upplevt ett misslyckande kan man aldrig känna den där fantastiska känslan av att lyckas!Det finns hur många talesätt som helst men jag upplever att det stämmer.Man kämpar på i motvind och så plötsligt vänder det.Du har säkert snappat upp en massa kunskap som du kan använda senare i livet själv eller delge någon annan.Lycka till med framtida projekt!
Precis Johanna! Hur ska vi kunna veta hur lycka känns om vi inte upplevt motsatsen? Oja, att dela med sig och prata om den kunskap vi besitter är otroligt givande, mycket därför jag skriver den här bloggen.
Tack för peppen!
Att ” misslyckas” är väl att lära sig något! Om man aldrig misslyckas har man väl aldrig lärt sig något. En samlad erfarenhet är väl en samling av misslyckanden och lyckandes.
Håller verkligen med dig Nils 🙂 Jag är den jag är idag tack vare de misslyckanden jag gått igenom!
Hoppas komiskt nog på fler misslyckanden i framtiden, det innebär ju bara att jag vågat något nytt 🙂