Kan min passion för stuglivet gå för långt? Måste jag hela tiden flyga fram i löpningen? Är det ok om jag bara tycker filmredigeringen är roligt ibland?
Efter ett långt samtal med en god vän till mig har jag filosoferat mycket kring ordet “passion”. Jag har dumt nog tänkt att om jag inte älskar varje sekund har jag tappat mitt brinnande intresse för det jag gör, men jävlar va fel jag hade…
Jag greppade yxan och ställde mig framför huggkubben. Att klyva vedträn har alltid varit som terapi för mig. Varje träff med yxan ekar storslaget genom skogen, svetten rinner längs ryggraden och yxskaften sliter sig in i handflatorna och lämnar märken och bevis på ett bra dagsarbete. Jag älskar fan att stå där och slita!
Till höger låg en hel hög med björkved – “Nu jävlar!”.
De senaste två veckorna har jag jobbat över 170 timmar och snittat fem timmars sömn per natt. Det börjar sätta sina spår, men visst är det svårt att sakta ner när det man gör får en att le med hela kroppen?
Hela min kropp var som i protest, tung och motvillig. Jag kämpade mig igenom ett gäng stockar men efter 30 minuter gav jag upp. Min kropp hade ju helt rätt, den var för trött och försökte ju signalera det på alla sätt den kunde, varför lyssnade jag inte?
“Jag är inte envis. Men jag ger mig aldrig”.
Jag bytte yxan mot min fluffiga dunkudde och la mig i hängmattan. Jag somnade på mindre än 15 sekunder…Två timmar senare vaknade jag av en hackspett som frenetiskt försökte ta sig igenom tallen min hängmatta satt fast i. Jag fyllde lungorna med luft och insåg att energin faktiskt var tillbaka, men i stället för att stressa tillbaka till vedhuggningen låg jag kvar i hängmattan. Jag pluggade in mina hörlurar och klickade mig fram till mitt favoritalbum med Benjamin Francis Leftwich. Ögonlocken blev tunga och jag somnade igen.
En natt under bar himmel – “Shit va mysigt”. Jag hade dragit fram liggunderlag och sovsäck framför brasan och somnade nästan direkt, MEN…jag drömde en hel del och i en av drömmarna kollade jag på klockan:
9:40. – “Oj, såhär länge har jag inte sovit på månader!”
I samma veva vaknade jag och trodde såklart att klockan fortfarande var strax innan 10, så jag gick upp och fixade frukost. Slog mig ner på gräsmattan med en kopp te och knäckemackor med honung på, men efter en stund vaknade min hjärna…
– “Är det inte rätt mörkt för att vara 10 på morgonen?”. Jag kollade på klockan: 03:54. En suck följt av skratt. Jag tryckte i mig den sista mackan och gick upp på övervåningen och däckade i sängen.
Missuppfatta aldrig slit som att du inte är passionerad av något. Saken du är passionerad av är inte alltid kul och det är absolut inte alltid inspirerande. Jag ÄLSKAR till exempel att filma och sitta här framför datorn och redigera. Ibland vill jag bara spy på det men det betyder inte att jag fortfarande inte älskar det! Ibland måste man bara tvinga sig ner i kontorsstolen trots att solen skiner och alla är ute och leker. Belöningen när man krigat sig igenom det är fantastiskt, men det är slitet som gör det meningsfullt!
Passion, ett lurigt ord, vad betyder det för dig?
