Nej, det här inlägget kommer inte handla om helgens 21 098 meter på Stockholm halvmarathon. Eller jo, men bara lite. Jag använder loppet för att ge dig som läsare en hemläxa.
Vid 16 km sprang jag bredvid en av många främlingar, jag frågade henne hur det kändes och vad hon satsade på för tid. Det visade sig att vi hade samma mål. Vi bestämde oss för att tillsammans kriga mot målet och hade det inte varit för henne hade jag inte kommit in på den tiden jag gjorde. Tack Mathilda!
Fem kilometer senare sprang vi hand i hand över mållinjen. Fan va ont det gjorde. Vi satte händerna på låren och försökte få kontroll över andning och de skrikande vaderna. Hon tittade frågande på mig:
– “Vad heter du?”
När vi har något gemensamt som ett motionslopp eller ett försenat tåg händer något, svenskheten släpper. Vi pratar med varandra. Varför anser vi att vi inte har tillräckligt gemensamt i vardagen för att prata med varandra? Vi är så jävla rädda att bli avvisade att vi inte ens vågar titta våra medmänniskor i ögonen längre.
Nu till din hemläxa! Nästa gång du går på bussen, titta busschauffören i ögonen. Eller om du handlar, titta kassören/kassörskan i ögonen. De är också människor.
Med ett leende på läpparna, fråga personen – “Hur är läget?”. Om det känns för läskigt mjukstarta med en enkel hälsning. Vet du vad? Det blir MYCKET roligare att glida genom livet, inte bara för dig utan även för dem runt omkring dig.
Jag tror VÄLDIGT starkt på att skicka ut bra vibes till omvärlden, oavsett om det är att skänka en positiv tanke till någon som bor på andra sidan jordklotet eller skicka ett sms med texten: “Jag älskar dig” till ett syskon eller mormor.
Jag gav Mathilda en kram och cyklade mina 14 km hem. Regnet dränkte mig totalt och det intorkade saltet rann ner i ögonen och fick mig att se ut som en blöt pundare. Med skor och hjälm fortfarande på ställde jag mig i badrummet för att droppa av det värsta, sen var det bara att däcka i badkaret!
Stort tack till Camp Pro för att ni sponsrade med startplatsen och grattis till min kollega Justus som slog sitt personbästa!
2 thoughts on “Hur känns det?”
Jag kan riktigt känna den där härliga känslan av utmattning, när du cyklar hem med saltet rinnande ner i ögonen. Jag skulle nog ställt mig i duschen med kläder och hjälm en god stund och bara varit. Jag antar utmaningen. Ska se någon i ögonen och säga något trevligt. Första bästa! Fast jag brukar göra det.
En grej jag har svårt för, det är att inte själv bli aggressiv tillbaka när (om?) jag möts av aggressivitet. En gång på återvinningsstationen hade jag inte parkerat bilen på tvärs framför en av containrarna. Liksom inte backat in på snedden så fler får plats. Tänkte inte på det eftersom det var tomt när jag kom. Milda makter! En man i 40-årsåldern blängde på mig som om han ville mörda mig. När jag frågade om det var något problem vräkte han ur sig hur (djävla) korkad jag var. Det är fint och medmänskligt. Not. Det värsta är att jag blev så arg tillbaka. Så onödigt. Ja,ja, ett leende nästa gång.
Ledsen för sent svar Ann men din kommentar försvann i mitten av en massa spam.
Va kul att du antagit utmaning 😀 Hur har det gått hittills?
Jag känner igen den där känslan. Om jag känner att jag blir irriterad brukar jag ställa mig själv frågan. “Blir det bättre av att jag också aggressiv/förbannad?”
Vissa människor är bara såna, man får låta det rinna av en och inte låta dem påverka ens hurmör 🙂