Den 18 maj hittade jag timmerstugan på Blocket och ringde min bank samma dag för att se hur snabbt jag kunde få låna pengar. – “Inga problem Kalle, det där fixar vi på bara några dagar.”
Två dagar senare åkte jag upp till Västernorrland för att kolla på torpet. Jag och säljaren Andreas tog i hand och påbörjade pappersarbetet redan samma dag, men det här var bara början på en väldigt utdragen process jag vill dela med med dig.
Jag mailade min “personliga bankman” (säljare) på banken och berättade att jag köpt kåken. Efter några dagar hade jag fortfarande inte fått svar, så jag började ringa kontoret dagligen men de hade aldrig tid. Det tog nästan FYRA veckor innan de svarade mig och då kom de även med lite ny info:
“Eftersom det är en lantbruksenhet får du endast belåna fastigheten till 75% i stället för de vanliga 85%”.
Med andra ord, jag behövde helt plötsligt hitta ytterligare 30 000 kr för att ens ha råd med kontantinsatsen.
Dagar innan midsommar fick jag äntligen beskedet att lånet var redo. Jag tog bilen norrut och möttes av en vääääldigt trött säljare på banken i Sollefteå. Hen tittade ner i våra papper och suckade djupt. “Ni saknar en rad här på sida 4…”. Tydligen hade säljarens jurist missat en underskrift, det var bara att börja om från början. Åka hem, fylla i alla papper igen och skicka in till banken för godkännande av nytt datum och tid.
Eftersom fastigheten som sagt är klassad som lantbruksenhet blev jag tvungen att ansöka om förvärvstillstånd hos Länsstyrelsen, en process som tar ca tre veckor. Eftersom jag själv inte är bosatt i bygden måste de godkänna mig som person och vill veta vad jag har för avsikt med köpet. Ser du det antika pappret jag håller upp på bilden högst upp? Det är mitt pantbrev, skrivet år 1947 och värderar fastigheten till 1 300 kr. Det är beviset för att stället nu Äntligen är mitt, kan du förstå lättnaden?
Såhär i efterhand har jag reflekterat en hel del kring upplevelsen med banken. Jag tror att jag hade fått ett helt annat bemötande av dem om jag hade kommit med en förfrågan om ett större lån så de hade kunnat tjäna mer pengar. Nu var det “småpotatis” för dem och jag hamnade längst ner på prioriteringslistan. De som har riktigt bra med pengar får lägre räntor och bättre service medan de som kämpar från lön till lön blir bortprioriterade och landar på de högsta räntorna. Känns inte det jävligt ologiskt? Det gör iaf mig riktigt ledsen om jag ska vara ärlig, att inte alla kan få samma förutsättningar. Även om jag la ALLA mina pengar på den här stugan är jag absolut inte fattig, jag har ju en lön som kommer in om några dagar men jag tänker på dem som inte har det. Är det inte dem som borde få de absolut bästa villkoren för att kunna underlätta sin livssituation?
Vad har hänt i stugan sen sist? Jo jag har bestämde jag mig för att börja bygga en stor vedbod med timmer från min egna skog! Som ni ser på bilden är den första tallen fälld, sågad och barkad. Hörnpelarna är två meter höga och överliggarna fem meter långa. Det var ett jävla slit och resulterade i ett träningspass på många timmar. Det som saknas är lite slanor som ska hålla tak och väggar på plats. Jag hade hoppats på att få tag i pannplåt men det var så satans dyrt så jag får nöja mig med ett annat alternativ.
Det var bara en tidsfråga innan jag skulle göra illa mig i stugan, men jag önskar verkligen att den här skadan hade skett på ett mer manligt sätt, med typ yxa eller motorsåg, men icke…
I början av januari i år lovade jag mig själv att skaffa mig fler ärr på kroppen, inte för att jag är en sadistisk jävel som vill skada mig själv, men som ett bevis på att jag lever livet fullt ut. Den här gången kom jag med en fullastad skottkärra ner för en brant slänt, halkade i mina värdelösa gummistövlar och smällde rakt in i skottkärrans metallräcke. Jag föll rakt ner i backen och skrek alla könsord jag kunde, drog upp byxbenet och såg för första gången mitt eget skelett, rätt äckligt men då kan man iaf bocka av det på listan. Tvätta av, tejpa och tillbaka till arbetet.
